Tur att det inte är någon som läser min blogg. Ingen vet vem jag är och ingen ser det jag skriver. Eller ser gör ju vem som helst egentligen, men det är ingen som vill läsa. Skönt.

Därför tänkte jag skriva av mig. Är riktigt förbannad idag! Men å andra sidan.. Ska jag sitta här och skriva ett helt inlägg om det? Inte bara lägga ner tid, utan ett helt blogginlägg på något som jag tycker är obehagligt. Nej, jag ska nog putsa fönster istället och sedan planera inför en lång promenad. Då får jag något gjort, både här hemma och för hälsan. Istället för att sitta här och lägga ner den energin på massa tankar, som ändå inte kommer lösa nånting. Jag får åtminståne inte bättre kondition eller fönsterna putsade för det!

Hej!

Just det. Jag har ju en blogg också! Nu är jag hemma igen och jag har hunnit med en sväng till stallet och badhuset på en vecka. Resten av tiden har jag....sovit. Inte för att jag mår speciellt dåligt, jag blir bara så himla trött. Igår sov jag HELA dagen. Tänkte köpa en keps i Birsta, men jag somnade i hallen med skor och jacka. Jag vaknade upp i soffan kl 17 och undrade vad som hände. Jag blir så trött så jag somnar sittandes flera gånger om dagen och det är tydligen "helt normalt", men det gäller att man aldrig är ensam så att säga. Därför har jag inget planerat denna vecka förutom pappas födelsedag. Dit ska jag på Torsdag och lämna ett paket sedan ska jag åka hem. Sjukt vad tråkigt jag har det just nu om dagarna. Det var ju en sak när man mådde dåligt en dag och sedan var man helt plötsligt bättre en annan dag, men nu jäklar är det enformigt tråkigt. Heh^^ Man läser om dom som inte kan ta sig upp ur sängen, för att någon timme senare utöva en extremsport...plus att de klagar och gnäller. Vi ska tycka synd om dom. Så fort det är dåligt ska det upp på fejan. Då läser jag hellre om dom som skryter hur bra allt är. Jag skrattar dock fortfarande åt båda. Själv tänker jag rakt och ärligt skriva upp mitt problem. Sedan skriver jag lösningen på problemet. Istället för att klaga och bli en attentionwhore ska jag skriva som det är och kämpa för att det ska bli så som jag vill. Som jag vill att det ska vara. Jag ska ta upp att jag har ont i magen som dagens problem. Sedan ska jag skriva att jag gått och bajsat och att magontet försvann. Alltså en bokstavlig lösning på problemet. Då kommer man någon vart. Istället för att skriva "det är synd om oss" ska det stå "så här kan vi göra". Det mår vi nog bättre av tror jag. Och om det är något allvarligt som inte går att bota, ja då blir det knappast bättre av att klaga. Det kan aldrig ta bort cancer till exempel. Men däremot man göra det bästa av situationen. Man kan bädda med nya sängkläder och köpa nya fina kläder, trots att man snart ska dö. Då fick man i alla fall känna sig fin när man gått ner massor i vikt. Det tycker jag är bättre att göra än att slänga sig i en djungel med andras klagomål. Som ryggskott till exempel. Det gör jävligt ont, men vad gör du åt det? Klagar du så hjälper det varken dig eller mig. Kan man gnälla dag ut och dag in är man tillräckligt frisk för att föra en diskussion. Så berätta något du faktiskt vet istället, och använd talförmågan till nåt vettigt. För helvete.

Nej, men det fem kilo för mycket.
Så det så.
Den här bloggen handlar om ett överviktigt barn, som mår dåligt.
Barnet mår dåligt fysiskt och psykiskt pga en ohälsosam livstil. Övervikten är alltså snarare en konsekvens av själva livstilen.
Löser man den osunda livstilen löser sig nog övervikten av sig självt.
Jag som skriver detta har ej påverkat detta till 100%, det är ej heller mitt barn. Det innebär även att jag inte har några lagstadgade skyldigheter till barnet, jag får inte bestämma allt, ej heller veta allt.
Men när han är hos oss, ser jag ser alltid till att barnet får omtanke, tygghet och kärlek. Varje dag. Jag sätter alltid barnet först och ser alltid till att barnet mår bra. Hela tiden.

Måste vara skitsvårt för er biologiska mammor att pappan till barnet skaffar ny tjej, som ska peta på ert barn. Men tänk om denna tjej själv är mamma redan? Eller att ni själva skaffar ny partner som redan har barn? Då blir ju ni också låtsasmammor? Ni är inte de enda mammorna i världen men det låter oftast som det när det klagas på låtsasmammor. Så är det ju, tyvärr:)

Eftersom jag hör och ser via sociala medier vad detta barn gör, så vet jag att barnet inte har det fantastiskt bra. Men varannan vecka har jag barnet och ska göra allt jag kan för att hjälpa detta barn. Varannan vecka lägger jag upp motion, sysselsättning och livsmedel. Jag styr alltså över detta barn varannan vecka så mer än så här kan jag inte göra, då måste jag till domstol och 5 kg är inte tillräckligt för det.

Jag tänker alltså inte köra igång något diet. Jag tänker inte svälta barnet, ej heller låta barnet banta på något sätt. Usch. Istället ska det vara mer grönsaker än kött på tallriken, samt en näve ris, eller potatis. Vi är redan noga med detta. Och vi ska fortsätta köra som vi alltid gör. Vi ska:

Äta lika mycket som vi förbränner. Varken mer eller mindre.
Äta på regelbundna tider.
Vatten innan varje måltid.
Inget kvällsfika.
Fil till frukost.
Inget mjukt bröd.
Frukost, lunch, middag.
Inga mellanmål.
Äter man tillräckligt och rätt behövs ej småätande.
Grönsaker istället för frukt i skolväskan.
Dricka mer vatten.

Ska dokumentera varje dag varannan vecka i fortsättningen. Jag gör detta för barnets skull! Aldrig att jag behandlar det annorlunda bara för att det inte är mitt barn!